Ack Värmeland, du sköna (Värmlandsvisan)
1.
Ack Värmeland, du sköna, du härliga land!
Du krona för Svearikes länder.
Och komme jag än mitt i det förlovade land,
Till Värmland jag ändock återvänder.
Ja, där vill jag leva, ja, där vill jag dö:
Om en gång ifrån Värmland jag tager mig en mö,
Så vet jag att aldrig jag mig ångrar.
2.
Ja, när du en gång skall bort och gifta dig, min vän,
Då skall du till Värmeland fara:
Där finnes nog Guds gávor med flickor kvar igen.
Och alla ä de präktiga och rara.
Men friar du där, så var munter och glad!
Ty muntra gossar vilja Värmlandsflickorna ha:
De sorgsna- dem ge de på båten.
3.
Och värmlandsgossen han är så stolt och så glad,
Han fruktar för intet uti världen.
När komngen bjuder, så drager han åstad
Bland kulor och blixtrande svärden.
Ja, vore det fiender i tusendetal,
Han ej dem alla fruktar, han vill ej annat val
Än dö eller segra med ära.
4.
Och skulle han ej strida med glädje och med mod
Och livet sitt våga, det unga?
Där hemma sitter moder och beder för hans blod
Med bruden, den älskade, unga,
En Värmelandsflicka, så huld och så skön!
För kung och land han strider, och hon skall bli hans lön:
Ho kan honom då övervinna?
