Furbergsvisan

Vid sjutton år jag reste bort från syskon, mor och far Vad sen jag provat ont och gott står i mitt minne kvar. I fantasien såg jag klart ett fjärran mål jag såg och snart var jag med hastig fart till sjöss på livets våg.

Men när i motvind och i storm jag ingen lots haft med så har jag alltså kantrat om och ofta sjunkit ned. Men jag har även dykat opp skeppsbruten, usel, svag med liten gnista kvar av hopp jag fattat nya tag.

Snart stod min håg åt Norden till du min fosterstrand Vår styrman vred på rodret och det gled ut från land. Jag på den färden drömde om lycka i den hamn Där jag så ofta vilat uti min flickas famn.

Men då jag hade landat på hemmets sköna strand Min iver redan svalnat för en så liten dam. Jag hade lyckats vakna ur fantasiens sömn och såg det var en kråka som svävat i min dröm

Då tänkte jag utsläcka min harm med mjödets must Jag fyllde uti bägarn och drack en riktig dust Till dess jag blev fantastisk av vinets styrka gift Då gjorde jag en facit med namn och underskrift.

Sen sökte jag till flykten till Lapplands vita fjäll Där glada mänskor bodde i sina låga tjäll. Nog var det svart att vända om och gå mot lagens hot men aldrig fann jag trygghet förrn bojan satt på fot.

I Arjeplog och Kasker där blev jag sedan fast för detta i Skellefteå utfört ett sådant kast. Så har det gått, så går det än så upp och ner för mig så har det gått för den och den o, broder akta dig.

O, låt dig ej bedåras av någon listig katt Att oförväget tala uti din egen hatt. Snart har en fan uppfattat din hemligaste plan då skyndar han så ivrigt att resa ner till stan.

Och fram med pengar, fram med pengar din fördömda skurk Kläd av dig jag skall visitera röt Länsmannen Bucht. Han undersökte noga var tråd jag på mig bar men glömde endast mössan som just min lycka var.

Jag ställdes inför rådet av stadsfiskalen G På hans beslut jag dömdes till ett år och och dagar tre. Jag därpå handen räckte åt alla en och var jag tog farväl av bröder och av min gamla far.

Med honom jag och hälsade hem till en älskad mor att icke fälla modet men bo i frid och ro Och hur det sedan kandes jag icke säga får Jag kan det aldrig glömma jag tror ni mig förstår.