Kom, blicka in på en kyrkogård

Kom, blicka in på en kyrkogård! Där står en grav med en minnesvård, och invid graven en flicka står, en blomsterkrans pryder hennes hår.

Hon såg på graven med en sorgfull blick, en suck ifrån hennes hjärta gick, vid graven ville hon digna ner och tyst en bön hon till himlen ber.

"O Alfred, Alfred, du flytt från mig! O, låt mig dö, låt mig följa dig! Ty ingen glädje här finnes mer. O snart, o snart jag dig återser!

Farväl, du stjärna, som vinkar matt! Du lyste mig i min levnads natt. Farväl allt förr, som har glatt mig här! Farväl! Så Alfred mig väntar där.

Farväl, o fågel, till vilkens sång jag lyssnat haver så mången gång! Med västanvinden jag suckar än, jag suckar ännu: farväl, farväl!

O västanvind, som mitt sällskap är, du säkert vet, vem jag håller kär, för sista sucken uti hans famn och säg, vi råkas vid gravens rand!"

Mot himlen blickar hon upp och ler och flickan hördes ej gråta mer, ty hon fick följa sin trogna vän och uti himlen hon finner den.