243. O säg, min själ, vi du förfäras?
1.
O säg, min själ, vi du förfäras?
Vi suckar du så djupt, mitt bröst?
Fler än de kval, som dig beskäras,
Bar han som dig har återlöst.
Gå till hans kors och se och lär
Och sedan ditt med lydnad bär!
2.
Hör från hans mun den dyra lära:
»De vilka här med tårar så,
De skola där med fröjd uppskära
Och himmelriket ärva få,
Ja, salig den bedrövad är:
Hugsvalelse han finner där.»
3.
Som guldet genom elden prövas,
Så själen prövas genom kval.
Gud väljer dem, han ser behövas,
Och sätter gräns för deras tal.
När Herrens avsikt vunnen är,
Ur provet går du ren och skär.
4.
Din Jesus lärde dig att lida
Med tacksamhet och tålamod;
En himmelsk hjälp han bjöd dig bida:
»Min Fader», sade han, »är god.»
Han gick så själv bekymrens stig,
Förnöjd och tålig, före dig.
5.
Din sorg kan han i glädje vända,
Han lika mäktig är som blid;
Men skulle det ej strax dig hända,
Så är ej än hans rätta tid.
Dig gläd åt varje stund, som flyr:
Din sällhets morgon en gång gryr.
6.
När solen bortom bergen ilar
Och bådar sjätte dagens kväll,
Går dagakarlen hem och vilar
Till Herrens sabbat i sitt tjäll:
Så vilar du i graven sött,
Av korsets tyngd och livet trött.
No 239 a) i J. C. F. Haeffners koralbok i sammandrag av C. W. Rendahl. P. Palmquists Aktiebolag, Stockholm 1917.
